De tekniska handelshindren har ökat i relativ betydelse sedan 1970-talet. Behovet att ge handelsintressena ett starkare inflytande när länder utarbetar bl.a. tekniska föreskrifter ledde därför fram till ett särskilt avtal i Tokyorundan, vilket därefter reviderades och byggdes ut i Uruguayrundan. Avtalet kallas i dagligt tal för ”TBT-avtalet” (TBT = ”Technical Barriers to Trade”) och omfattar både industri- och jordbruksvaror.
Avtalet reglerar tillkomst och tillämpning av tekniska föreskrifter, standarder (inkl. förpacknings-, märknings- och etikette- ringskrav) samt förfaranden för bedömning av överensstämmelse med tekniska regler (t.ex. provning, certifiering och ackredite- ring), utarbetade av statliga och lokala myndigheter samt enskilda organ. Endast statliga myndigheter är bundna av avtalet.
Avtalet använder begreppet ”tekniska föreskrifter” för standarder som är tvingande och ”standarder” för frivilliga standarder.
Begreppen föreskrift och standard omfattar inte enbart en varas egenskaper utan också relaterade processer och tillverkningsmetoder, s.k. PPMs (”Processes and Production Methods”), men endast i den mån de påverkar produkternas kvalitet eller andra egenskaper. Det är alltså inte tillåtet att förbjuda importen av en vara enbart därför att varan tillverkats i ett land med lägre miljökrav än importlandet.
Motverka handelshinder
Tekniska handelshinder har som regel inte införts i syfte att försvåra handeln. Inte desto mindre kan olikheter mellan länders tekniska föreskrifter/standarder samt provningsarrangemang försvåra och hindra handeln över gränserna.